Här gick jag en dag i slutet av maj. Lyssnade på havet, tittade på havet och andades in doften av havet.
Det var dagen efter min mammas begravning och jag försökte förstå.
Jag behövde den dagen, jag behövde få uppleva havet, det hav som både mamma och jag älskade och alltid längtade till, innan autopiloten skulle sättas på igen och allt det praktiska skulle utföras. Nu är jag åter i Stockholm efter nästan två månader som mest har tillbringats i Umeå. Det som måste lösas har lösts, det som måste tömmas har tömts och nu ska jag bara försöka förstå att jag inte kan ringa mamma och berätta vad jag gjort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Åh så fint det blev Humlan, när du nu äntligen fick till det här inlägget!
Visst är det ofattbart när man mister sina föräldrar. Just det där att inte kunna prata med dem när man vill och inte kunna berätta.....
Men ibland känns det som jag har både min mamma och pappa med mig och "pratar med dem" ändå. I tankarna gör jag det och visst bär vi alla våra fina minnen av dem vi mist med oss genom livet.
Jag har saknat dig den här tiden och du vet var jag finns om du behöver en pratstund över en kopp te eller i telefon.
Kramar till dig.
L-girl; Tack! Det är ju ofta den där höga tröskeln innan jag sätter mig ner och försöker skriva.
Jo, visst bär vi dom med oss och man hör ju nästan vad dom skulle säga till en om dom kunde ibland.
Jag har saknat dig också och vi måste absolut hinna ses snart!
Kramkram
Autopiloten är bra, men saknaden i vardagen är svår. Att inte kunna ringa som man alltid gjort, då känns det ensamt.
Skönt att höra ifrån dig!
Tack Lena!
kramar o kärlek!
du vet var jag finns,
kramar från din vän
Ja My, jag vet var du finns!
Tack för att du finns!
Kramar
*kramar om*
http://youtu.be/yptpAohn-9k
Tack Vonkis!
Men Humlan, då förstår jag att du inte har skrivit på ett tag. Skickar stora varma kramar till dig.
Kram vännen. Sorg och saknad är svår, De går aldrig över, men i bästa fall hittar man sätt att leva med det.
Beklagar verkligen, Humlan.
Förstår att det varit tufft på många plan.
Välkommen tillbaka igen, vännen.
Havet är verkligen en plats där man "kommer närmare alltet".
Stora kramar!!
Malde; Tack!
Dimma; Tack!
Annika; Tack! Havet är och har alltid varit viktigt för mig och jag håller helt med dig; man känner sig närmare alltet.
Nu förstår jag din bortovaro från bloggandet. Det du nu gått igenom har jag framför mig ... bara en fråga om tid, och den är inte så lång. Bävar.
K-häxan; Även om man vet att det kommer så är man ju ändå inte beredd.
KRAM!
Tack Blekgröna!
Skicka en kommentar