Jag struntade i snökornen och stirrade ner i markenInte för att det snöade eller för den råkalla vinden,
utan för att jag njöt av höstlöven.
Det doftade höst om de torra löven som hade blåst upp mot muren
Det prasslade om skorna när man gick
Det gick inte att låta bli att sparka runt lite
För löven var så torra och prassliga som höstlöv ska vara när man hoppar i lövhögarna
Och det gjorde barnen
Men inte jag
8 kommentarer:
Jag sparkar runt i alla lövhögar jag hittar, Det käns så barnsligt befriande på något sätt.
Jag vill också sparka i en lövhög...
Dimma; Dessa löv var så ovanligt prassliga, vilket gjorde nöjet så mycket större. Visst är det skönt att inse att man kan vara barnslig fortfarande.
Matilda; Det förstår jag. Det är en härlig känsla som man behöver ha ibland.
Visst är det mysigt!
Jag var precis ute och gick och jag njöt av alla löv som låg där!! Sparkade och rasslade i dem!
Inte dumt. Alls.
kram!!
Det är härligt att prassla och sparka lite i löven när man går på promenad. Det går liksom inte att låta bli.
Men idag var de blöta av allt snöblandat regn.
KRAM!!
Annika; Du också! Kram!
L-girl; Visst är det härligt och så doftar det så gott också!
I dag höll jag mig hemma!
Kram!
Fin text!
K-häxan; Tack!
Skicka en kommentar